Vid kanten av Roparnäs plan sitter Miika Koivisto – en spelare som redan haft en lång och framgångsrik karriär. Och historien fortsätter. Han är på väg tillbaka till sin moderklubb Sport – just dit där allting en gång började. Planen väcker minnen.

– Här på den här planen har man nog tillbringat tiotals, egentligen hundratals, kanske till och med tusentals timmar med att åka skridskor och spela. Kanske har min styrka alltid varit just bollspel, och det är nog härifrån det kommer. Det är en egenskap man inte riktigt kan träna fram på samma sätt, minns Koivisto.

Koivistos karriär började i Sports juniorer, där han spelade hela sin ungdom ända upp till Mestis.

– Hemifrån skjutsades man alltid hit till Roparnäs för att åka skridskor. När jag var fem–sex år gammal tog mina föräldrar mig till Sports skridskoskola. Därifrån utvecklades karriären steg för steg från juniorerna hela vägen till representationslaget.

Redan som ung hade Koivisto en viktig roll i klubben: kapten i B-juniorerna, hjälpte A-juniorerna till ligan – och under säsongen 2010–2011 var han den mest poänggivande backen i representationslaget.

I Sports representationslag var Koivisto med och vann Mestis-mästerskapet, och han var den mest poänggivande av rookieförsvararna. Därefter var det dags att breda ut vingarna och lämna boet.

– Flytten till Kuopio var nog ganska logisk i det skedet. Jag hade spelat en bra säsong i Mestis, och KalPa verkade mest intresserade. Jag hade självförtroende – och kanske lite galet mod också – att åka dit och kämpa om en plats, eftersom det på den tiden bara fanns plats för sex försvarare i laguppställningen i Liiga. Det visade sig vara ett bra beslut.

​​​​​​​Koivisto tog sin plats direkt. Under sin första säsong i FM-ligan vann han poängligan för rookieförsvararna. Under sin andra säsong var han KalPas mest poänggivande försvarare och den enda spelaren som deltog i alla 60 grundseriematcher.

Därefter bar Koivistos vingar honom till Raumo, men säsongen blev splittrad på grund av skador. En återkomst till styrka skedde i Jukurit – i nykomlingens trupp. En övergång till Sport hade heller inte varit helt utesluten.

– Det var lite diskussion med Sport också, men de hade nog redan valt någon annan. Säsongen i Mikkeli, med ett nyuppflyttat lag, väckte en del funderingar. Utgångsläget var inte det enklaste inför den säsongen.

Min kommentar då – som Risto Dufva fortfarande påminner mig om – var nog: ”Om det inte funkar här, är det då här det tar slut?” Men det gick precis tvärtom – och tur var väl det. Säsongen avslutades med seger i backarnas poängliga, och som belöning fick jag Pekka Rautakallio-priset som ligans bästa försvararen.

Stegen i Jukurit ledde Koivisto till Kärpät – och till ett finskt mästerskap. Men det var bara början. Koivisto spelade sedan i landslaget, både i OS och VM.

– Som Juti skulle ha sagt: vi gick framåt i hög fart. Jag hade redan fått spela landskamper säsongen innan, och med en bra inledning i Kärpät öppnade sig platsen när NHL-spelarna inte kom till OS. Första EHT-turneringen gick ännu bättre än tidigare – och så var vi igång.

I både OS och VM spelade Koivisto starkt, även om resultaten inte direkt räckte till medaljer då.

– Jag spelade bra i OS och i slutspelet också. Sedan kom platsen i VM. Vi spelade egentligen bra där, men förlorade fel match – så det fanns inget stort att ta med sig just då. Men senare kom jag med till de festligheter där det blev något.

Det kom något att minnas år 2019, när Finland vann VM-guld i Slovakien. Senare, 2021, blev det silver. Koivisto minns sin landslagskarriär med värme.

– Många säger att landslaget är ett speciellt sammanhang, och det stämmer verkligen. Lagandan byggs snabbt upp, trots att spelarna kommer från olika klubbar och vardagar. När målet är gemensamt, då kan finländaren lägga sitt ego åt sidan. Det är vår stora styrka.

Efter en stark säsong i Kärpät bar det av ut i världen – först till Dinamo Moskva i Ryssland.

– Det var en lärorik resa. Jag såg att saker kan göras på många olika sätt – det finns inte ett rätt sätt. Jag märkte också hur hård konkurrensen var för lokala spelare som ville till KHL. Ofta tänkte man: ”Jaha, såhär kan det också gå till.”

Därefter förde vingarna honom till Schweiz och sedan till Sverige. I Växjö Lakers vann han två SHL-mästerskap. Trots skadeproblem var Koivisto återigen en effektiv back och delade förstaplatsen i plus/minus-statistiken under säsongen 2022–2023.

– Spelmässigt var det den bästa tiden i karriären. I Finland spelade jag offensivt, i Ryssland lärde jag mig defensiv. I Sverige kunde jag kombinera båda – jag var rätt mångsidig. Växjö påminde om Vasa, livet var ganska enkelt där.

Hemkomsten – Sport-tröjan kallarEfter åren utomlands återvände Koivisto till Finland – men inte direkt till sin moderklubb. Först gick färden till klubben där han vunnit det finska mästerskapet 2018. Men efter säsongerna 2023–2025 är det återigen dags – Koivisto återvänder till hemmaplan.

– Bit för bit fortsätter vi Sports resa. Förra våren såg vi en fin slutspurt, men hungern att bli bättre finns där. Vi måste jobba tillsammans varje dag. Det är enda vägen till nästa nivå.

Miika Koivistos historia fortsätter nu i Sport-tröjan, igen. Vi ser fram emot att se hur långt Örnhjärtats vingar bär.